I DID IT!

Den 29 juni 2010 kommer vara en dag som jag alltid kommer att minnas. Jag lyckades då på darriga ben och armar ta mitt mc-kort. Vilken underbar känsla!
Jag har kämpat som ett djur för detta och det hade jag inte klarat uppkörningen nu vet jag inte vad jag hade gjort. Det var med nöd och näppe jag orkade med allt till slutet.
Helt sjukt vad nervös man kan bli av en uppkörning... Jag hade varit på körskolan i stort sett hela dagen i måndags och jag kunde både låg- och högfartsbanorna som ett rinnande vatten. Även säkerhetskontrollen var tvärsäker. Det enda jag kände att shit hur ska det gå var att få upp cykeljäveln på centralstödet. Den är JÄKLIGT tung!
Hur som helst, dagen för uppkörningen kom ju tillslut och jag började med att få upp cykeln på centralstödet för att kunna göra en säkerhetskontroll. Vaddå att man får oanade krafter ibland... var inga som helst problem att få upp biken. MEN säkerhetskontrollen... vart tog mitt minne vägen? Herregud, jag vimsade hit och dit och man började ju undra om jag va helt miffo. Fick med det jag skulle iaf och fick gå vidare till krypkörningsbanan. Självklart fick jag den svåra av dom . Det finns 2 banor man kan köra och den ena anses som lättare än det andra och den fick inte jag såklart. Det jag kunde som ett rinnande vatten dagen innan höll på att förstöras av mina darriga ben och armar. Det var helt sjukt! Benen fick som ett eget liv och bokstavligen talat skakade så det syntes. Det är väldigt enkelt att krypköra mellan koner och göra tvära svängar då benen inte vill vara stilla..... NOT. Fick göra om första då jag totalt insåg att det absolut inte kommer att gå pga nervositeten. Gången efter så fick jag som säga till mig själv på skarpen att FAN HANNA SKÄRP DIG!! FIXA!!!! Så jag fixade det. Tack gode gud.
Jag gick vidare till högfartsbanan där det inte gör så mkt att man är darrig utan man kör i 50 km/h mellan koner ist. Det gick så bra så.
Sen dags för bromstester i 70 och 90 km/h och det gick vägen det också.
Nu var det spänning på hög nivå för att få höra om man skulle få åka tillbaka till körskolan eller fortsätta ut i trafiken. Eftersom han bad mig sätta på mig radion så förstod jag att jag klarat bandelen :)
Ut i trafiken på landsväg med tvära kurvor och sen in i villaområde. I villaområdet skulle jag självklart stanna i brantaste backen han kunde hitta så jag skulle göra en start i backe. Hmm... väldigt roligt... Men det gick bra det också.
Körde omkring en massa och sen helt plötsligt var vi tillbaka. Jag har inte en aning om hur det gick till. När jag tittade upp ur mitt tunnelseende så såg jag att vi var tillbaka på uppkörningsstället i Tullinge. VA FAN! Är jag redan klar??! Usch, nu kom svettdropparna... hade jag klarat mig???
Självklart kan dom ju inte direkt säja grattis eller tyvärr utan dom måste dra ut på det så man ska lida extra mycket.
Men sen kom orden.... "Jaha Hanna, jag får ta och säga grattis då!" Shit vad skönt att få höra just dom orden. Thanks god!!!!!!!!
Körskoleläraren lät mig åka tillbaka till körskolan helt själv. Rätt spännande med tanke på att jag absolut inte hittar från ett bakområde i tullinge till bromma. Men efter några felkörningar så hittade jag tillslut :) Härlig känsla att åka helt själv.

Jag tog bilen hem och berättade ingenting för Pirre. Vår granne Rikard var nog den som var mest förväntansfull om hur det hade gått och höll  på bli galen av att inte få veta! Han var hemma hos oss när jag kom hem och jag fick en stor kram och ett grattis :) Av Pirre fick jag en myspyskyss.

En stund senare kommer det en familj från Gimo med släp som vill titta på min Harley som varit till salu i flera månader. En annons jag nästan glömt bort eftersom det inte ringt en endaste (jo förutom en finsk fyllgubbe). Det var frun i familjen som ville ha den för hon skulle övningsköra. Gud vad jag är glad att jag har mitt kort klart. Orka gå igenom samma procedur igen...
Dom hittade inga fel på hojjen så den baxades upp på släpet och pengar sattes in på mitt konto. Vilken lyckodag!
Världen är allt bra liten.... samma familj hade tittat på hojjen i februari när den stod i affär i Bollnäs. Men sen när dom typ skulle handla den så var den sålt. Till mig. Det dom inte visste när dom ringde på min annons var att det va samma hoj. Rätt sjukt.
Saknar den lite. Det får nog bli en sån igen sen då jag kan köra lite mer. Just nu känns det onödigt med en sån ny fin cykel. Suzukin räcker bra den ynka tid jag kommer att kunna köra innan jag blir för tjock.

Kvällen bestod av mycket körande :) Sen tog jag mc´n till jobbet igår. Jösses. Coolt! Efter jobbet drog jag och Pirre till Norrtälje för att gratta Tilde på hennes 6-årsdag- Det var jobbigt att köra bort dit för det var väldigt blåsigt men vi fick ett fint mottagande. Hela gänget (mamma, syrran, syrrans svärföräldrar o pappa, sambo o barn) står med kameror då jag svänger in på gården. Hehehe... tror några var lite stolta över att lilla gravida Hannapanna tagit sitt körkort.

Myspysfika med barnen och sen rätt sent begav vi oss hem. Det blev gamla vägen till Åkersberga eftersom dom vägarna är mysigare för att sen ta färjan över till Rindö/Värmdö. MEN, smartskalen som bestämmer tidtabellerna för färjorna hade beslutat sig att dra in en massa färjor nu när det är sommar (För då är det som mest bilar) såååååååå vi fick snällt åka runt hela JÄKLA stockholm för att komma hem. TRÖTT man blir. Min rumpa, knän, handleder och huvud var totalt slut. Trodde vi aldrig skulle komma hem men tydligen gjorde vi det för jag damp i sängen vid 00.... 5 i morse ringde klockan.... Snoozade en halvtimme sen var det dags att åka till jobbet så nu står min söta mc utanför här :)

12 arbetsdagar kvar till semester....