Ja, jag överlevde tydligen Lidingöloppet. Aldrig någonsin hade jag kunnat föreställa mig att det var så jobbigt som det var. Nu tror jag iofs att jag inte mådde helt hundra när jag skulle springa det med tanke på min puls så jag är nöjd jag kom i mål.
Backarna var helt galna. Visst uppförsbacke är jobbig men Dessa backar! Helt sjuka och många. Jag gick upp för nästan alla backar och det var knappt att jag orkade gå uppför.
Det var jobbigt. Så ofantligt jobbigt men när jag sedan skådade målet och min pappa och Pirre hejandes med kameror så gick det helt plötsligt jättelätt att kuta in i mål.
Väl i mål hällde jag i mig energidryck och blåbärssoppa. Sen var jag halt resten av helgen.
Jag kanske skall tillägga allt började i ett kaos. Jag var sen och fick springa lääänge och långt innan jag ens kommit till starten. Helt slut när jag kom fram och insåg jag ändå missat starten.... va faan... jag fick starta i nästa grupp och har alltså ett tillägg på 10 min på min tid på internet. (många på det blev). Min riktiga tid blev 1.39 för 15 km och jag är faktiskt väldigt nöjd med det. Dock inte lika nöjd utan mer fundersam va fan min puls pysslade med. Jag sprang med en puls på konstand 180 och det e ju normalt när man springer som en snigel och går en del. Jag var helt slut och det kändes som jag skulle dö. Väl hemma efter jag legat död i sängen länge så var pulsen fortfarande på 100. Fortfarande har jag inte riktigt återhämtat mig. Blir nog vila resten av veckan.
Min pappa har hälsat på mig. Han ringde mig i fredags och sa han skulle komma in på lördagen och titta på mig. Det slutade med att han körde hela vägen hem till mig och det var verkligen jättekul. Det betyder mycket för mig. Tack pappa.
Känns som jag håller på bli sjuk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar